Det här handlar egentligen mer om slem än snor. Men i alla fall.

Händelsen inträffade igår eftermiddag, när jag precis hade ankommit till Landskrona för byte till buss vidare till Svalöv. Som ni kanske har hört så har jag hostat mycket den senaste tiden. På tåget till Landskrona till Landskrona var det dock väldigt fullt med folk, så jag hade därför gjort mitt allra bästa för att hålla igen hostningarna.

Ni vet hur det blir. Jag gick av tåget och hostade JÄTTEMYCKET! Host host! För att minska spridningen av  bacillerna hostade jag självklart i armvecket. Det ska man.

Men det skulle jag inte ha gjort. Plötsligt märkte jag hur halva min arm var täckt av slem. Bokstavligt talat.

Vad skulle du göra i en sådan situation? Som tur var hade jag mina handskar i handen. Dom fick snabbt bli föremål för borttorkning. Det här var dock inget vanligt slem, som verkar försvinna om man bara flyttar lite på det. Nej, detta var ett synnerligen envist slem, som fortsatte kleta och sprida sig ju mer man försökte få bort det.

Utlämnad som jag var åt folkmassans blickar sprang jag snabbt och gömde mig bakom ett hus. Jag är inte den som tycker saker är pinsamma i vanliga fall, men jag måste säga att det är lite tur att jag inte besöker Landskrona särskilt ofta!

Tack för att ni vill dela detta med mig.

Petter den stolte

Om man samlade ihop allt snor och slem som jag snutit/hostat upp de senaste dagarna så skulle det sammanlagt troligtvis ha ungefär samma volym som 7-8 rum av den här storleken:

Med andra ord: Jättemycket!

En kort dikt om snor av Petter Rylén:

———————

Mitt leende är som snor

Det är större än du tror

Jag hatar snor

———————

Tack för mig, spara applåderna till en annan gång.