Men vi har numera tre!

Klicka här

Funk it!

Pontus och Petter

Har ni hört den nya hiten?

Klicka här

Förresten, är det någon som har en metronom som inte sackar? Och en gitarr som spelar rätt ackord? Och stämband som faktiskt stämmer?

Love,

Petter och Pontus

Pontus och Petter

Vi har haft en del diskussioner angående ämnet musik här på bloggen. Jag har hittills inte varit särskilt aktiv. Nu tänkte jag ge en grovt förenklad förklaring av min syn på musik. Detta har potential till att bli en ganska lång uppsats, så ha överseende.

Jag kallar mig jazzmusiker. En sån som spelar jazz. Många människor ser på jazzen som en förlegad och enformig musikstil med trötta musiker som inte ens lyckas vara tillräckligt nyskapande för att bryta den traditionella tema-solo-tema- formen. De tror jazz fortfarande alltid låter likadant som den gjorde på 40- och 50 talet.

För mig är jazzmusik motsatsen. Att spela jazz, innebär att bryta ner musiken till noll, och börja bygga den därifrån. Det betyder att den kan komma att låta precis hur som helst. Allt är tillåtet. Jazz är egentligen ingen egen genre. Det är mer ett sätt att förhålla sig till musiken.

Ingen kan säga att jazz låter på ett visst sätt. Hur det låter bestämms endast av vad musikerna som spelar känner för att spela just då. Jazz handlar i allra högsta grad om att uttrycka sig och hitta sin egen personlighet. Varje ton som spelas ska ha en mening och är ett försök till att förmedla en viss känsla från musikerna.

Att allting är tillåtet och möjligt betyder inte nödvändigtvis att allting är improviserat. I de allra flesta fallen för att inte säga alla utgår man från vissa förutbestämda ramar. Detta kan vara allt från färdigkomponerade melodier till bestämda harmonier eller ett särskilt ”groove”. Inom till exempel storbandsjazzen är ofta stora delar av musiken nedskriven i förhand. Här kommer traditionen in i bilden. Mycket av jazzen som spelas bygger på ramar och regler som har byggts upp och utvecklats under väldigt lång tid.

Det är förmodligen dessa traditioner som många människor tycker är tråkiga. Jag ser det hela annorlunda. Alla dessa förutbestämda regler ska inte vara grunden till jazzen. Jazzen i sig är ingenting. Sen är det upp till musikerna att bestämma vad dom vill spela. De bestämmer alla regler de vill ha. Ifall de vill spela upparrangerad musik utan särskilt mycket improvisation eller frijazz utan några som helst regler bestämmer de själva.

Vad är det då som skiljer till exempel klassisk musik från jazz som låter som klassisk musik? Som jag kan komma på just nu bygger det på två saker. Det första är medvenhet. Medvetenhet om att reglerna man som musiker har satt upp inte måste finnas där. Att man är medveten om att man har satt dem där för att man vill ha dem där och inte för att dom alltid har varit där. Medveten om att man började på noll.

Det andra är kommunikationen. Nästan all jazz spelas i grupp. Det absolut viktigaste i en grupp där man spelar jazz är att lyssna och kommunicera. Även om du redan vet innan vad du ska spela så måste du lyssna vad dina medmusiker spelar och fundera på om det verkligen är rätt att spela det. Jazz brukar liknas vid samtal. Det handlar om ta in vad de andra personerna i gruppen vill säga, och ge respons på vad de säger. Om någon säger ”hej”, svarar du inte ”tack”. För att ett samtal ska fungera kan inte en person prata hela tiden, eller någon sitta tyst i ett hörn. Ingen samtal skulle fungera om ingen lyssnade på varandra.

Med detta vill jag ha försökt förklara varför jazzen är det som jag har valt allt lägga ner så mycket tid på. Jazz är för mig musik i den mesta grundliga formen, men samtidigt, om man så vill, den mest komplicerade. Fråga mig gärna om det var krångligt eller bli arga om jag har fel. Hoppas det inte var för mycket att läsa.

Petter Piano

Det här inlägget är ett svar på den här kommentaren av Karrrl Emilio. Det blev lite för långt för att bara vara en kommentar.

Bra sagt, Kalle. Som alltid.

Jag är också skyldig till genre-bashing, även om det för min del mer har handlat om popmusik, det man ofta kallar mainstream. På senaste tiden har jag dock lyckats ta bort mina fördomar och inte sagt så mycket någonting om musik som jag inte lyssnat på än.

Jag har också sett till att lyssna mer på olika sorters musik. Det hjälper verkligen med att få bort fördomarna. För ju mer man lyssnar, ju mer hittar man som man tycker om. Och nästan varje gång överraskas man, för det är ofta saker i genrer man inte alls visste att man gillade.

Det är nämligen så att all musik bygger på annan musik. Utan klassisk musik skulle inte jazz finnas, och utan den skulle inte rocken finnas. Numera lånar alla genrer från varandra. Som Carl Magnus sa här om dagen: ”Alla nya idéer är en produkt av två saker som redan finns.”

Det leder också till att det blir mer och mer värdelöst att sätta ord på hur musiken låter. Musik är musik, och den är ett eget språk. På samma sätt som jag helst läser böcker på originalspråket lyssnar jag hellre på musiken än får den beskriven för mig.

And that’s all I have to say about that.

Pontus

Min hjärna spårade nästan ur när jag ihärdigt försökte luska ut något att skriva om. Och jag tror att denna nätta men ändå märkbara prestationsångest hindrade något ämne av värde att ploppa upp i mitt huvud. Efter att ha gett upp det hela, slappnat av och tänkt att det får bli som det blir med det här gästbloggandet så dyker tanken upp. Varför inte skriva något kort och koncist om det högaktuella fenomenet som innebär att tävla i musik? Det är både något som jag själv har befattat mig med och som jag inte kan förneka väcker mitt intresse! Musik. Denna konstart som genomsyrar hela vår planet, alla dess kulturer och människoöden.

Nu har vi ofta valt att göra just tävling av detta. Vi hittar tävlingsmomentet inom alla åldersgrupper. För unga oetablerade band finns musiktävlingar som Rockkarusellen, Musikdirekt och Emergenza. I teverutan går Idol på högvarv varje vecka och varje vår så förföljs man av melodifestivalen varken man behagar det eller inte. Men tycker jag verkligen att det är vettigt?

Nej, det gör jag faktiskt inte.

Men min anledning till denna åsikt tycktes för mig först vara en gåta. När mitt band tävlade i Rockkarusellen var det inte alltid de välkomnande och artiga blickarna som haglade banden emellan. Men trots det så vägde den positiva sidan med dess spelglädje och nya bekantskaper upp det som var tråkigt och förkastligt.
Och hur mycket jag än skulle önska att jag kunde så förmår jag inte att klanka ner på Idol för dess brist på underhållningsvärde. Nej, som Pontus en vacker dag ironiskt sa: ”Skadeglädje är den enda sanna glädjen.”

Så, jag har nu insett att det inte är själva tävlingsmomentet som jag ogillar. Utan det är människorna som överdimensionerar en tävling och tror att det är ett facit på hur bra man är på musik. Musik för mig kommer alltid att vara ett uttryckssätt och ytterst personligt.

Min väl vässade pilspets riktar jag alltså mot dem som tycker sig veta vilken musik som är ”bäst”. De som frimodigt slänger med sina etiketter och sätter stämplar på allt de kommer åt. Jag erkänner att jag inte är felfri inom detta område, men jag gör allt för att ge all musik en chans. Faktum är att det ofta finns något bra i den mesta musiken där ute, det är bara det att man pga. sin stolthet, sin besserwisser-sida och sitt välanvända förakt tror sig ha facit. Och när jag väl tänker efter så tror jag inte musikvärlden behöver mer konkurrens för att må bättre och bli mer kreativ. Den behöver snarare mer ”musik-ekumenik”, förståelse och gemenskap.

Men vad vore egentligen Idol utan den påfrestande Kishti, eller Rockkarusellen utan alla kids med luggar som vill ta över världen. Min slutgiltiga tes är alltså att det är den ödmjuka inställningen som är det viktigaste om man ska tävla i musik!

Lukas

Vi har, trots Petters och mitt delade förstaintresse, musik, inte diskuterat det än här på bloggen. Så jag tänkte börja här och nu. Jag tänkte dela med mig om en av mina tankar kring musik.

Jag har under det senaste halvåret börjat, sakta men säkert, att bryta ner mina fördomar kring musik. Istället för att förutsätta att vissa genrer är ”dåliga”, eller åtminstone ”inget för mig”, så har jag satt mig ner och lyssnat på det och gett musiken en chans. Det har lett till att jag öppnat ögonen för mycket ny musik, vilket jag är mycket glad för.

Det har också fått mig att fundera på vad det är som gör att jag gillar viss musik. När vi lyssnar på musik så lyssnar vi alla på olika sätt. Det är nog den allra främsta tjusningen med musik (och all annan konst), att alla uppfattar det på sitt eget vis. Det finns inget absolut, inget ”rätt” (även om det kan verka så på vissa).

Vad är det då för olika sätt vi lyssnar på? Det finns tre fack man kan dela in personer i, beroende på vad de lyssnar efter i musiken:

Musik. Melodi och rytm. Du som lyssnar på en låt för att den svänger hamnar här. Om du nynnar på melodin eller trummar en rytm i låten tills alla i ens närhet skrivit in sig på mentalsjukhus så är du en som lyssnar efter det musikaliska.

Text. Lyrik, poesi. Texten är en viktig del av musiken för många. Lyssnar du på en låt för att texten är vacker, har ett bra flow eller för att den rör upp mycket känslor så är du en som lyssnar efter texten.

Sound. Hur en låt låter. Lite flummigare än de andra. Hit hör du som lyssnar på en låt för att den har helt rätt instrument, snygga arrangemang eller för att du gillar sångarens röst.

Själv hör jag hemma i soundfacket. Vilket fack tillhör ni?

Pontus