Min hjärna spårade nästan ur när jag ihärdigt försökte luska ut något att skriva om. Och jag tror att denna nätta men ändå märkbara prestationsångest hindrade något ämne av värde att ploppa upp i mitt huvud. Efter att ha gett upp det hela, slappnat av och tänkt att det får bli som det blir med det här gästbloggandet så dyker tanken upp. Varför inte skriva något kort och koncist om det högaktuella fenomenet som innebär att tävla i musik? Det är både något som jag själv har befattat mig med och som jag inte kan förneka väcker mitt intresse! Musik. Denna konstart som genomsyrar hela vår planet, alla dess kulturer och människoöden.

Nu har vi ofta valt att göra just tävling av detta. Vi hittar tävlingsmomentet inom alla åldersgrupper. För unga oetablerade band finns musiktävlingar som Rockkarusellen, Musikdirekt och Emergenza. I teverutan går Idol på högvarv varje vecka och varje vår så förföljs man av melodifestivalen varken man behagar det eller inte. Men tycker jag verkligen att det är vettigt?

Nej, det gör jag faktiskt inte.

Men min anledning till denna åsikt tycktes för mig först vara en gåta. När mitt band tävlade i Rockkarusellen var det inte alltid de välkomnande och artiga blickarna som haglade banden emellan. Men trots det så vägde den positiva sidan med dess spelglädje och nya bekantskaper upp det som var tråkigt och förkastligt.
Och hur mycket jag än skulle önska att jag kunde så förmår jag inte att klanka ner på Idol för dess brist på underhållningsvärde. Nej, som Pontus en vacker dag ironiskt sa: ”Skadeglädje är den enda sanna glädjen.”

Så, jag har nu insett att det inte är själva tävlingsmomentet som jag ogillar. Utan det är människorna som överdimensionerar en tävling och tror att det är ett facit på hur bra man är på musik. Musik för mig kommer alltid att vara ett uttryckssätt och ytterst personligt.

Min väl vässade pilspets riktar jag alltså mot dem som tycker sig veta vilken musik som är ”bäst”. De som frimodigt slänger med sina etiketter och sätter stämplar på allt de kommer åt. Jag erkänner att jag inte är felfri inom detta område, men jag gör allt för att ge all musik en chans. Faktum är att det ofta finns något bra i den mesta musiken där ute, det är bara det att man pga. sin stolthet, sin besserwisser-sida och sitt välanvända förakt tror sig ha facit. Och när jag väl tänker efter så tror jag inte musikvärlden behöver mer konkurrens för att må bättre och bli mer kreativ. Den behöver snarare mer ”musik-ekumenik”, förståelse och gemenskap.

Men vad vore egentligen Idol utan den påfrestande Kishti, eller Rockkarusellen utan alla kids med luggar som vill ta över världen. Min slutgiltiga tes är alltså att det är den ödmjuka inställningen som är det viktigaste om man ska tävla i musik!

Lukas

När jag först fick veta att jag fått den stora äran att gästspela som skribent i Världens Bästa Blogg var jag mycket hedrad, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva om. Men efter att ha funderat en stund och fått lite tips av en vis man kom jag fram till att det kanske skulle passa sig om jag skulle avhandla det mycket omdiskuterade ämnet alkohol och berätta mina synpunkter om det. Det blir extra intressant då jag faktiskt ganska nyligen fått mig en tankeställare om det och ändrat mitt sätt att se på det.

I alla fall, så kan jag börja med att säga att jag verkligen inte är nykterist. Jag avnjuter alkohol mycket och ofta. Under gymnasietiden diskuterades ämnet flitigt och jag stod alltid på samma sida, även om jag alltid förstod ”nykteristernas” poänger. Det snackades mycket of hur alkohol är ett gift och hur vi kunde utsätta oss själva för det, och där har vi egentligen inget vettigt svar. Det är som med cigaretter, knark, snus och mycket annat. Det är gott, men kanske inte speciellt bra för oss egentligen. Vi använder det för att vi tycker om det, men egentligen är det ju bra dumt. Jag menar, vi skulle ju inte börja dricka arsenik även om det var en utsökt smak på det.

Men jag vill också klargöra att det finns lika grader på denna giftskala eller vad man ska kalla det. Alkohol kan mycket väl kallas för ett gift, men jämfört med knark är det inte mycket till gift. Orsaken till att jag själv har avnjutit det under många år är helt enkelt att jag uppskattat smaken och känslan jag får av det.

Men sedan har jag nyligen börjat på folkhögskola och där har mitt synsätt ändrats litegrann. Folkhögskolor har ett rykte av sig att ha en väldigt hård alkoholpolicy vad jag har hört, men något sådant existerar inte här. Vi får till och med supa i skolans lokaler, även om de föredrar att vi är i en stuga som de har sett till att vi får hyra för en billig peng genom skolan. Ibland känns det nästan som om de uppmuntrar det och det känns lite fel. Det skulle vara helt okej om folk kunde behärska sig och inte balla ur, men tyvärr finns det en hel del här som gör så. Under åren har jag själv nästan alltid varit sån att jag kan säga till mig själv när jag ska sluta, men här har jag nu märkt att friheten och folks oförmåga att ta hand om sig själva smittar ner alla, inklusive mig. Det har lett till en hel del kvällar som jag inte minns mycket av alls, och så vill jag inte ha det.

Följden har blivit att mitt alkoholintag har minskat kraftigt. Jag dricker fortfarande, det gör jag, och jag blir fortfarande full. Men inte lika ofta, och inte lika dräggfull som jag kunde bli förut och det känns som om det är bra. Nykterist kommer jag nog aldrig bli, men jag har nu i alla fall hittat en hyfsad sund inställning till alkohol och det är ju alltid nåt!

Jag vet inte direkt om detta inlägg lägger upp för någon debatt, men det kanske inte direkt var mitt syfte heller. Jag ville helt enkelt dela med mig om hur skaparna av denna blogg faktiskt har gjort en skillnad. Be proud!

Over and Out, Niclas Pettersson!