Det här inlägget är ett svar på den här kommentaren av Karrrl Emilio. Det blev lite för långt för att bara vara en kommentar.

Bra sagt, Kalle. Som alltid.

Jag är också skyldig till genre-bashing, även om det för min del mer har handlat om popmusik, det man ofta kallar mainstream. På senaste tiden har jag dock lyckats ta bort mina fördomar och inte sagt så mycket någonting om musik som jag inte lyssnat på än.

Jag har också sett till att lyssna mer på olika sorters musik. Det hjälper verkligen med att få bort fördomarna. För ju mer man lyssnar, ju mer hittar man som man tycker om. Och nästan varje gång överraskas man, för det är ofta saker i genrer man inte alls visste att man gillade.

Det är nämligen så att all musik bygger på annan musik. Utan klassisk musik skulle inte jazz finnas, och utan den skulle inte rocken finnas. Numera lånar alla genrer från varandra. Som Carl Magnus sa här om dagen: ”Alla nya idéer är en produkt av två saker som redan finns.”

Det leder också till att det blir mer och mer värdelöst att sätta ord på hur musiken låter. Musik är musik, och den är ett eget språk. På samma sätt som jag helst läser böcker på originalspråket lyssnar jag hellre på musiken än får den beskriven för mig.

And that’s all I have to say about that.

Pontus

Min hjärna spårade nästan ur när jag ihärdigt försökte luska ut något att skriva om. Och jag tror att denna nätta men ändå märkbara prestationsångest hindrade något ämne av värde att ploppa upp i mitt huvud. Efter att ha gett upp det hela, slappnat av och tänkt att det får bli som det blir med det här gästbloggandet så dyker tanken upp. Varför inte skriva något kort och koncist om det högaktuella fenomenet som innebär att tävla i musik? Det är både något som jag själv har befattat mig med och som jag inte kan förneka väcker mitt intresse! Musik. Denna konstart som genomsyrar hela vår planet, alla dess kulturer och människoöden.

Nu har vi ofta valt att göra just tävling av detta. Vi hittar tävlingsmomentet inom alla åldersgrupper. För unga oetablerade band finns musiktävlingar som Rockkarusellen, Musikdirekt och Emergenza. I teverutan går Idol på högvarv varje vecka och varje vår så förföljs man av melodifestivalen varken man behagar det eller inte. Men tycker jag verkligen att det är vettigt?

Nej, det gör jag faktiskt inte.

Men min anledning till denna åsikt tycktes för mig först vara en gåta. När mitt band tävlade i Rockkarusellen var det inte alltid de välkomnande och artiga blickarna som haglade banden emellan. Men trots det så vägde den positiva sidan med dess spelglädje och nya bekantskaper upp det som var tråkigt och förkastligt.
Och hur mycket jag än skulle önska att jag kunde så förmår jag inte att klanka ner på Idol för dess brist på underhållningsvärde. Nej, som Pontus en vacker dag ironiskt sa: ”Skadeglädje är den enda sanna glädjen.”

Så, jag har nu insett att det inte är själva tävlingsmomentet som jag ogillar. Utan det är människorna som överdimensionerar en tävling och tror att det är ett facit på hur bra man är på musik. Musik för mig kommer alltid att vara ett uttryckssätt och ytterst personligt.

Min väl vässade pilspets riktar jag alltså mot dem som tycker sig veta vilken musik som är ”bäst”. De som frimodigt slänger med sina etiketter och sätter stämplar på allt de kommer åt. Jag erkänner att jag inte är felfri inom detta område, men jag gör allt för att ge all musik en chans. Faktum är att det ofta finns något bra i den mesta musiken där ute, det är bara det att man pga. sin stolthet, sin besserwisser-sida och sitt välanvända förakt tror sig ha facit. Och när jag väl tänker efter så tror jag inte musikvärlden behöver mer konkurrens för att må bättre och bli mer kreativ. Den behöver snarare mer ”musik-ekumenik”, förståelse och gemenskap.

Men vad vore egentligen Idol utan den påfrestande Kishti, eller Rockkarusellen utan alla kids med luggar som vill ta över världen. Min slutgiltiga tes är alltså att det är den ödmjuka inställningen som är det viktigaste om man ska tävla i musik!

Lukas

Sittandes på bussen idag tänkte jag på hur jag tycker att än det ena, än det andra är segt. Att det händer för lite. Jag tänker på allt jag vill göra, och så känns det som att jag gör ingenting. Jag undviker situationer där det hettar till, försöker se till att hålla mig på god fot med alla jag möter.

Sånt brukar jag tänka, det är liksom rutin sen jag slutade gymnasiet och inte visste vad jag skulle bli. Men idag var det annorlunda. Jag fick plötsligt lust att bråka med någon, att bli riktigt arg för något som verkligen spelar roll. Inget syskontjafs eller tonårings-smäll-i-dörren, utan ett riktigt full-size-gräl, eller ännu hellre, ett slagsmål!

Okej, det handlar kanske inte om blod och utspridda kroppsdelar, utan snarare om att pröva på att ha en riktig ovän, någon att hata. Vilket inte är något jag kan skryta med att ha haft de första 18 åren av mitt liv. Jag visste inte att jag hade det i mig, men jag gissar att jag har en liten drama queen som sitter i något hörn i min skalle och kräver att få sin del.

Så om ni känner en bitande smärta liksom inuti näsan efter jag träffar er nästa gång: Nu vet ni varför.

Anyone up for a fight?

Pontus

Del 1: Det är segt när man tappar inspirationen

Jag och Carl Magnus spelade som sagt in musik igår. Han hade lite pianoidéer som vi började med. Sen plojade vi ihop ett trumkomp av samplingar vi gjorde själva (en kortfattad beskrivning av hur vi gick tillväga finns här).

Vi samarbetade med gitarren, CM spelade och jag dämpade strängarna. Det blev ett häftigt sound som vi var nöjda med. Sen jammade vi fram lite bakgrunddstämmor, skrattade åt hur svårt det var att lägga tersstämmor på sig själv och blåste i micen som intro. Vi hade kul.

Men sen gick vi in i väggen. Eller snarare satt och stirrade in i den. Vi kom inte på någonting. Vi försökte, men vi sa bara nej till alla förslag den andra kom på. Det vi hade gjort tyckte vi varken passade som refräng eller vers eller intro eller outro eller brygga eller musik överhuvudtaget… Sen blev vi trötta och gick och lade oss.

Ridå.

Del 2: Det är segt man har inspiration, men inte kan få ut den

Vi vaknade klockan ett och började dagen med frukost utomhus. Vi fylldes av energi och kände att vi verkligen ville skapa någonting. Så CM drog på sig pyjamasen och we were off!

På väg till skogen, där vi hade tänkt filma lite, såg jag en skylt som informerade folk om att de borde plocka upp efter sina hundar, annars. Det tyckte jag var lite kul att beskylla CM för på film, så jag filmade skylten och honom och det var då jag märkte att batteriet på kameran var slut. Så vi gick hem igen.

Väl hemma sa jag optimistiskt: ”Äsch, vi gör musik istället!” Vi bänkade oss och bestämde oss för att lägga om en gitarrstämma som var lite otajt. CM gjorde sig redo framför mikrofonen och jag framför skärmen oooch … gå! så var vi iväg. Men sedan märkte vi att datorn inte hade spelat in någonting och att den överhuvudtaget inte ville spela in någonting från micen. Facepalm.

Ridå.

Del 3: Whatever

Vi såg på varandra och förstod att vi tänkte på precis samma sak:

CM: ”Scrubs?”

Pontus: ”Good girl.”

Skrattsalvor och stående ovationer.

Hej.

Det var ett tag sen vi senast hördes (syntes?) av. Anledningen heter Gotland, eller det är i alla fall där jag är. Jag bor i en liten stuga (alltså, stugan är hel, men vi bor i halva) med min kära familj (alltså, de är inte… äsch…).

I onsdags kväll spelade 70-tals-gubb-rock-Norrköpingsbandet Eldkvarn på Warfsholm (eller Varvsholm på modärn swänskah), gården där vi bor. Vi lyssnade inte, men när vi satt och åt var det svårt att undgå att höra de smäktande tonerna.

Nu ska jag inte slösa värdefull spaltmeter av denna blogg på att recensera konserten. Istället tänkte jag, likt en sann romantisk bohem, fundera över en av bandets låttitlar:

”Fulla för kärlekens skull”

För mig känns det väldigt främmande. Den biten passar inte in i min världsbilds pussel, varken logiskt eller känslomässigt.

Jag trodde det hette ”berusad av kärlek”, inte ”kär av berusning”.

Men i vanlig ordning i frågor som denna saknar jag erfarenhet, och i vanlig ordning vänder jag mig till er, kära (och fulla) läsare.

Vad har ni för tankar om kombinationen kärlek och alkohol?

Pontus

PS. Alternativ titel till det här inlägget är: ”Eldkvarn – Grinding Hearts since 1971″. DS.

Jag har hittat ett roligt citat!

”Den verklige nykteristen är väl den, som efter avslutad rakning baddar ansiktet med juice.”

Källa: Okänd

Jag är skeptiskt, men tänkte att vi kan passa på att diskutera saken! Vad är egentligen en nykterist? Finns det fler fyndiga defenitioner? Alla svar uppskattas, seriösa som oseriösa!

Petter von Lytzen

Solen gassar.

Jag sitter just nu på en liten höjd i den djupa skogen i Dalarna. Det är inte för att utsikten är så mycket att ha, jag ser mest skog. Nej, det är för att det var det enda stället jag kunde få en svag signal på mitt 3G-modem.

Varför jag är här? Oj, jag glömde! Efter lite lirkande med Petters familj fick jag ur dem att det nog är där han befinner sig. Petters pappa, Anders, var vänlig och skjutsade upp mig (mycket vänlig, det tar fem timmar!) Han verkade inte särskilt orolig för sin son, men stödde helhjärtat mitt sökande. Jag frågade Anders om han hade den minsta aning om var hans son kunde befinna sig, men hans enda tips var det här området i dalarna. Deras familj hade varit ute och äventyrat här när Petter var fem-sex år.

Vi kom fram för två timmar sen och sen dess har jag vandrat mot en betydligt större höjd än den här där jag hoppas kunna få en bättre överblick över området. Jag har en GPS, men kartorna är väldigt dåliga så här långt från civilisationen, och även om de var bra skulle det ju inte direkt finnas en liten pil: ”Här är Petter!”.

Nu sitter jag här i det sköna dalska landskapet och funderar. Solen är på väg ner bland trädtopparna och för mina tankar på något mystiskt vis in på sommarlov.

Inte mycket mygg, men myror...

Sommarlov. Alla har vi någon gång haft sommarlov. Petter har haft sommarlov, jag har haft sommarlov. Tio stycken har det blivit för min del, elva med det här (om det ens räknas). Nu när jag tänker på det inser jag att det här faktiskt kan vara mitt sista sommarlov.

Oj.

Nu ska jag inte göra som jag brukar och tänka på något annat. Jag ska inte börja tänka svåra tankar om framtiden heller, utan jag tänkte tänka vidare på just sommarlov. Sommarlovet har, åtminstone för mig, blivit en symbol. Eller det kanske är fel ord? Jag försöker i alla fall.

Först är det en symbol för frihet, ljuset i slutet av skolans långa tunnel som man börjar skymta runt påsk. Tiden då man slipper tider att passa, slipper ansvar och kan göra vad man vill med sin tid. Och oj, vad mycket man ska göra! Man ska läsa alla böcker man inte hinner till vardags, ta vara på värmen och sola och bada, träffa alla man känner, tågluffa i Europa (är det bara jag eller känns det som att väldigt många gör just det?), jobba för att tjäna lite pengar och bara ta det lugnt. På tio veckor. Självklart lyckas man inte, vilket vi alla självklart insett för länge sedan.

Men ändå…

Visst finns den känslan? För mig har den funnits så länge jag kan komma ihåg. Sommarlovet har blivit något heligt, det känns som mer än vad det är. Skulle man sätta ett ord på den känslan skulle man komma åt det andra som sommarlovet symboliserar för mig: 

Vackert landskap här.

Nostalgi. För även om jag kan vara nostalgisk över saker som har hänt när jag gått i skolan så är den starkaste nostalgin för mig för alltid kopplad till sommarlov. Bad, sol, träffa släkten, segling, utflykter, sommarställe, glass, utlandsresor, barndomsvänner. Allt hör ihop med sommaren och gör den på något sätt magisk. Den enda händelse på året som kan konkurrera med sommaren vad gäller nostalgiskt värde är julen. Men julen varar bara en vecka ungefär och den är inte lika livlig och äventyrlig.

Både sommar och jul är saker som man minns som fina, mysiga och roliga: essensen av nostalgi. Och varje år blir man lika besviken, för det blev inte riktigt så bra som man minns att det varit tidigare år.

Men jag har lite svårt att tro att det alltid var bättre förr, både för att jag är tråkigt cynisk och för att jag inte är det. Jag tror att anledningen till att somrarna verkar bli sämre och sämre mest har att göra med att vi växer upp och inte längre är lika lättroade. Dessutom pratar vi alltid om minnena med sådan värme att de kryddas på och blir ännu finare.

Svårt att ta kort på sig själv...

Att jag tänker så här om mina minnen är inte bara för att jag är tråkig, utan också för att jag inte vill leva i det förflutna. Istället för att drömma mig tillbaka till somrar som flytt tänker jag se till att göra de somrar jag har framför mig så bra jag bara kan. Så att inte de också flyr sin kos.

I år har jag i alla fall välsignats med ett sommarlov som känns som bäst hittills av de jag verkligen kommer ihåg. (Och med tanke på händelseutvecklingen de senaste dagarna lär jag inte glömma bort den i första taget!) Det är jag tacksam för.

Här är en låt som jag skulle vilja utnämna till sommarlovets inofficiella hymn (nationalsång tänkte jag skriva, men det blir liksom … fel). Lyss till denna ljuvliga musik!

Vad jag sitter här och drömmer mig bort! Det börjar redan bli mörkt. Jag måste börja slå upp mitt tält (som jag fick låna av familjen Rylén, tack så mycket!) så fort jag har skrivit klart det här inlägget. Jag kommer fortsätta min vandring imorgon och förhoppningsvis ge er en uppdatering framåt kvällen.

Tills dess: Ha en fantastisk bra kväll! Hoppas att ni har lika fint väder som jag.

Pontus

PS. Tycker ni att det här inlägget var i längsta laget? Säg till, så ska jag försöka hålla dem kortare. :-) DS.