Hej, ni som läser det här. Jag vet inte hur många ni är eller vilka ni är eller vad ni heter eller vad ni skriver i er dagbok, men jag tänker ändå nu formulera ett litet inlägg.

Den här bloggen är rätt död, vilket de flesta som (inte) läser den (längre) har märkt. Dess förfall kom sig av att Petter och jag inte hade tid och kraft att skriva inläggen som höll vår höga standard (för att vara en blogg).

Eutanasi är aldrig lätt och vi har sen oktober haft gnagande skuldkänslor över detta svek mot vår läsarskara.

Därför blev vi båda lite peppade när jag kom med förslaget att vi skulle fortsätta skriva vårt budskap i pannan på folk, men på ett annat sätt. Istället för att våndas över vad vi skulle skriva om, hur vi skulle formulera oss och hur tusan allt skulle få plats mellan ögon och hårfäste, skulle vi kunna bara skriva ”[CENSURERAT]” med stora bokstäver och vara nöjda med det. (Slut på metaforen.)

Enter Twitter. Kan kallas mikroblogg eller mass-sms, vad man vill. Petter försökte förklara hur det fungerar i sitt förra inlägg, vilket jag tyckte han gjorde bra. Men det tyckte inte ni (om ni finns), för ingen verkar ha fattat riktigt.

Gör så här:

1. Klicka här.
2. Skapa ett konto.
3. Gå hit och klicka på ”follow”.

Så. Det var väl inte så svårt? Sen bjuder ni in alla ni känner och så kan vi ha roligt där istället.

Inga gnälliga kommentarer om att ”jag har ju redan myspace och facebook och bilddagboken och blogg och wää wää wää!” [sic]. Jag lovar er att det bara är en tidsfråga innan ni börjar använda Twitter ändå. Tycker ni trots mitt bättre vetande att det är svårt att motivera Twitter kan ni ju i alla fall säga varför i kommentarerna nedan. Eller skita i det. Det rör ju inte oss om ni missar allt det roliga.

Pontus

Mina damer och herrar, som jag så artigt brukar inleda mina inlägg, tillåt mig att presentera Pontus och Petters nya ”hippa” idé!

Det kallas Twitter!

Ja.

Jag vet inte riktigt vad det innebär, det är Pontus som har hittat på detta, men det verkar faktiskt helt osannolikt hippt! Jag har fattat så mycket som att det är lite som en blogg, fast med jättekorta inlägg. Man skulle kanske kunna kalla det för sms-blogg. Inte för att det har någonting med telefoner att göra utan mer för att inläggen är korta som sms. Spännande va? Det här passar oss utmärkt eftersom vi inte har tid att skriva de uppsatslånga inlägg som ligger som standard för denna blogg. Nu lovar vi er en uppdatering som ni aldrig hade kunnat drömma om!

Klicka här för att hänga med i universums nya trend! Pontus och Petter goes Twitter!!!

Anledningen till att vi inte har postat här så mycket är att vi är upptagna med ett hemligt projekt. Projektet handlar om … Nej! Det är ju hemligt!

Men ni får tro oss när vi säger att ni kommer att gilla det.

Puss!

Pontus

Petter är upptagen med jazz och skriver inget.

Så nu lägger jag ner bloggen.

(Wääääääääääääääääääääääh!!!!!!!)

Pontus

Här händer för lite, det får vi göra nåt åt.

Pontus

Det snöar!

Pontus fyller år!

Vilken fantastisk dag! Det måste firas! Jag tänkte fira med att försvinna.

Ut i skogen. Jag packar för tillfället en ryggsäck med lite kläder och sovsäck och frukost, för att alldeles strax ge mig ut i slaskovädret. Mitt mål är ett timmrat vindskydd i skogen en stunds vandring härifrån.

Det är precis vad jag vill göra.

Varma hälsningar Petter den ostoppbare

Pontus

Det är assent.

Ibland ligger man och pratar. Då går tiden fort.

Det är assent.

Vi har över 10 000 stekta ägg.

Det är assent.

Det blir skolk imorgon. Idag.

Det är assent.

Eller är det astidigt?

Det är assent.

Och jag borde verkligen inte försöka skriva dikter.

Det är assent.

Pontus — 04.11

Jag har den senaste tiden funderat en hel del över vad jag egentligen vill göra av mitt liv. Vad ska jag välja för yrke? Många har samma problem som jag, men jag har upptäckt att det som tur är finns mycket professionell (tack Pontus för hjälpen med stavningen) hjälp att tillgå.

Min mamma har gjort ett yrkestest. Hon fick fylla i diverse frågor om sig själv och hennes tankar om arbete. Resultatet var ganska intressant, eller snarare kanske ganska lustigt. Hennes drömyrke var nämligen spelhallskontrollant. Det gjorde mig väldigt intresserad av detta till synes fantastiska koncept; yrkestestet!

Jag var inte sen att slå på datorn och skriva in med stora bokstäver på google ”YRKESTEST”. Jag fick en mycket positiv överraskning. Redan som första träff hittade jag denna sida! Ett livs levande yrkestest! Jag var vid det här laget otroligt fascinerad och kunde knappt tillåta mig själv att blinka, av rädsla för att missa nån spännade reklam-popup.

Jag började svara på frågorna. Efter ett par stycken märkte jag att jag började sjunka in i någon slags dvala. Jag tyckte verkligen om det här. Yrkestest verkade vara min grej! Jag fortsatte svara på de allt mer intressanta frågorna.

Efter sista frågan kände jag hur det pirrade till i magen. Nu gällde det. Ett litet klick till, sen skulle jag kunna läsa det. Detta var ett väldigt avgörade ögonblick i mitt liv. Snart skulle jag veta hur min framtid skulle se ut, vad jag skulle ägna en mycket stor del mitt liv åt att göra. Vad som skulle bli mitt yrke! Jag tog ett djupt andetag, och så ett till, tittade djupt och fokuserat in i dataskärmen, spännde höger handled och klickade.

Du är en hudterapeut!

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag hade funderat så länge över detta. Och nu så var allt bara där. Saninngen var uträknad.

Jag satt och stirrade. Var det här verkligen allt? Jag kunde inte låta bli att småle. Hudterapeut. Ordet smakade ändå ganska bra. Jag kunde inte riktigt föreställa mig vad det innebar, men trots det kände jag mig lättad. Jag visste på nåt sätt att det här var på riktigt. Jag skulle bli hudterapeut. Jag ska bli hudterapeut! Ett yrkestest kan ju inte fel. Äntligen, för första gången på mycket länge, kan jag gå till sängs utan den förfärliga känslan i magen att inte veta vad man ska bli när man bli stor!

Tack för uppmärksamheten!

Blivande Dr. Hudterapeut Petter Rylén