Spärrar
Igår körde jag och Petter bil genom Norrköping klockan ett på natten. Vi skulle skjutsa hem Lollo. Trots att spöktimman var över var det kusligt att köra i centrum med alla läskiga enkelriktningar och hemska ”vänstersväng förbjudet”-skyltar.
Till slut kom vi i alla fall fram till Lollo. Vi lastade hennes armar fulla av rester från massakern i Torpet tidigare på kvällen och började köra hem till Petter. Men vi hann inte långt innan vi stod framför ett till synes oövervinneligt hinder.
Bi pommed pill en bäbspäjj. (Med Mora Träsk-tunga) Dä äj en maffa glaf. Bi kam inpe köja övel dä. Bi kam inpe köja undel dä. Bi måfte köja gemom bem. Bem huj?
Det låg flera krossade ölflaskor utspridda på vägen. Och vi blev helt handlingsförlamade. Vi kunde inte köra över glasbitarna, och riskera punktering. Vi kunde inte heller backa, det var en enkelriktad gata. Så vi bara sätt där som två dumma kor i en BMW.
Då började en kille som stod i korsningen framför oss och pratade i telefon att gå mot bilen. Great, tänkte jag, en berusad person som ska börja snacka med oss om något högeligen ointressant. Men så blev det inte. Killen började istället sparka bort glaset framför oss.
Vi satt där, förstummade av denna uppenbarelse. Petter tyckte att jag skulle gå ut och hjälpa honom, jag instämde och började röja vägen jag med. Snart var allt glas borta, jag började gå mot bilen och vände mig om för att tacka killen. Men han hade försvunnit i den mörka natten lika plötsligt som han kommit.
När vi körde därifrån undrade jag tyst om killen verkligen hade varit där. Egentligen kanske det bara var jag som sparkade bort glasbitarna. Han hade slutfört sitt uppdrag när Petter och jag insett vilka skrattretande trångsynta varelser vi är.
Pontus
Pontus
Petter
Lämna ett svar