Jazz
Vi har haft en del diskussioner angående ämnet musik här på bloggen. Jag har hittills inte varit särskilt aktiv. Nu tänkte jag ge en grovt förenklad förklaring av min syn på musik. Detta har potential till att bli en ganska lång uppsats, så ha överseende.
Jag kallar mig jazzmusiker. En sån som spelar jazz. Många människor ser på jazzen som en förlegad och enformig musikstil med trötta musiker som inte ens lyckas vara tillräckligt nyskapande för att bryta den traditionella tema-solo-tema- formen. De tror jazz fortfarande alltid låter likadant som den gjorde på 40- och 50 talet.
För mig är jazzmusik motsatsen. Att spela jazz, innebär att bryta ner musiken till noll, och börja bygga den därifrån. Det betyder att den kan komma att låta precis hur som helst. Allt är tillåtet. Jazz är egentligen ingen egen genre. Det är mer ett sätt att förhålla sig till musiken.
Ingen kan säga att jazz låter på ett visst sätt. Hur det låter bestämms endast av vad musikerna som spelar känner för att spela just då. Jazz handlar i allra högsta grad om att uttrycka sig och hitta sin egen personlighet. Varje ton som spelas ska ha en mening och är ett försök till att förmedla en viss känsla från musikerna.
Att allting är tillåtet och möjligt betyder inte nödvändigtvis att allting är improviserat. I de allra flesta fallen för att inte säga alla utgår man från vissa förutbestämda ramar. Detta kan vara allt från färdigkomponerade melodier till bestämda harmonier eller ett särskilt ”groove”. Inom till exempel storbandsjazzen är ofta stora delar av musiken nedskriven i förhand. Här kommer traditionen in i bilden. Mycket av jazzen som spelas bygger på ramar och regler som har byggts upp och utvecklats under väldigt lång tid.
Det är förmodligen dessa traditioner som många människor tycker är tråkiga. Jag ser det hela annorlunda. Alla dessa förutbestämda regler ska inte vara grunden till jazzen. Jazzen i sig är ingenting. Sen är det upp till musikerna att bestämma vad dom vill spela. De bestämmer alla regler de vill ha. Ifall de vill spela upparrangerad musik utan särskilt mycket improvisation eller frijazz utan några som helst regler bestämmer de själva.
Vad är det då som skiljer till exempel klassisk musik från jazz som låter som klassisk musik? Som jag kan komma på just nu bygger det på två saker. Det första är medvenhet. Medvetenhet om att reglerna man som musiker har satt upp inte måste finnas där. Att man är medveten om att man har satt dem där för att man vill ha dem där och inte för att dom alltid har varit där. Medveten om att man började på noll.
Det andra är kommunikationen. Nästan all jazz spelas i grupp. Det absolut viktigaste i en grupp där man spelar jazz är att lyssna och kommunicera. Även om du redan vet innan vad du ska spela så måste du lyssna vad dina medmusiker spelar och fundera på om det verkligen är rätt att spela det. Jazz brukar liknas vid samtal. Det handlar om ta in vad de andra personerna i gruppen vill säga, och ge respons på vad de säger. Om någon säger ”hej”, svarar du inte ”tack”. För att ett samtal ska fungera kan inte en person prata hela tiden, eller någon sitta tyst i ett hörn. Ingen samtal skulle fungera om ingen lyssnade på varandra.
Med detta vill jag ha försökt förklara varför jazzen är det som jag har valt allt lägga ner så mycket tid på. Jazz är för mig musik i den mesta grundliga formen, men samtidigt, om man så vill, den mest komplicerade. Fråga mig gärna om det var krångligt eller bli arga om jag har fel. Hoppas det inte var för mycket att läsa.
Petter Piano
Pontus
Petter
Det verkar som att det du kallar ”jazz” är det jag kallar ”musik”.
Hmm… intressant.
Jazz är musik. Frågan är om musik är jazz? Eller snarare att jazz är det dom är det mest centrala i musik?
Ja, jazz är musik. Nej, jazz är inte grunden i all musik. Det finns inget som är grunden i all musik. Jag menar bara att om du bytte alla ”jazz” i inlägget mot ”musik” så skulle nog alla kunna hålla med om det.
Mja. Jo. Om man tar bort allt från ordet musik så får man jazz kvar. Därmed inte sagt att all musik grundar sig på jazz. Om jag bytte ut det skulle det inte stämma. Det funkar inte med nån annan ”musikstil”.
Musik – k = Musi
Musi – i = Mus
Mus – s = Mu
Mu – u = M
M – M = INGENTING!
Nej, det blir inte jazz av det. Seriöst, jag förstår inte alls vad du menar. Lite mer konkret tack.
Och jag snackade inte om att byta ut alla ”jazz” mot någon annan musikstil, utan att byta ut det mot ordet ”musik”. Sen undrar jag varför du satte ”musikstil” inom citationstecken. Är jazzen så helig att den inte får kallas det?
När det handlar om musik så tycker jag man måste se till innebörden av ordet och inte bara bokstäverna som det består av. Men det förstår nog du också.
Om du läser vad jag skrev en gång till så förstår du kanske. Jag kan försöka förtydliga. Jazz innebär att bryta ner musiken och börja på ingenting. Börja helt utan regler. Att därifrån bygga musiken. Det är det som gör att det egentligen inte borde ses som en ”musikstil” eller ”genre”. Med t ex musikstilen reggea, eller vilken som helst, finns det regler för hur den ska låta. Det är det som gör dem till genrer. Att spela jazz innebär att man väljer precis vilka regler som helst, det kan vara att använda sig av samma regler som dem i hårdrock, bebop, eller inga regler alls.
Men Petter: Om du lyssnar på ett jazz-stycke så kommer du direkt att höra att det är jazz. Precis som alla andra genrer. Människan har det inbyggt naturligt i sig att identifiera olika föremål och känslor. När man träffar en ny människa så identifierar man personen som antingen tjej eller kille. Likadant är det med musik. När vi har namn för vad vi hör så identifierar man direkt vilken genre det man hör tillhör. (oj vilken konstig mening XD)
Man känner ju igen jazz när man hör den och är därför en musikstil.
Lena: Vilken genre menar du är jazz? Frijazz? bebop? Swing? Fusion? Blues? Hardbop? Latin? Jag anser att det inte finns någon genre ”jazz”. Jazz är förhållningssättet till musiken. Sen finns det dessa genrer, t ex bebop, som de flesta förknippar med ordet jazz. Det går att spela alla genrer som jazz.
Nja, jag tycker mer att jazz är en genre och att allt det andra ingår i jazzen, det vill säga.
Ta till exempel klassisk musik. Klaasisk musik är en genre och i den genren ingår bland annat barock-, wienklassisism-, modernistiskmusik.
Hur menar du att det går att spela alla genrer som jazz? Kan man spela rock och pop som jazz? Om man gör om dem kan det ju låta som jazz, men då skulle man ju kunna spela jazz som pop också?
Jo precis, det är den traditionella synen på det hela. Men jag tycker inte det stämmer.
Alla genrer går att spela som jazz. Tre gitarrister här på skolan ha de barockjam häromdan. De spelade musik som lät som barock, men gick in med samma inställning som när de jammar ”have you met miss jones”. Sånt händer hela tiden, nästan alla projekt vi har här bygger på att ta en speciell genre eller artist och göra jazz av det. Vi hade till exempel pop-sångerskan Joanna Newsome. Några andra hade spelade norsk grunge, och några arrangerade visor. För att inte nämna Jimi Hendrix. Som sagt en hejdundrans blandning av musikstilar. Och resultatet var 100% jazz!
Jag förstår vad du menar. Men då är ju inte rock och klassikt jazz, utan man tog en musikstil och gjorde om den till jazz(en annan musikstil).
Du skulle lika gärna kunna ta ”have you met miss Jones” och göra om den till Heavy Metal. Det betyder ju inte att allt är Metal.
Men vad är jazz då? Om det kan låta precis hur som helst? Om det kan låta som pop, hårdrock, bepop och barock, hur låter då jazz? Om du spelar en metalversion av have you met miss jones så låter det metal. En jazz version av en poplåt låter fortfarande pop.
Det du beskriver kallas musik. Musik för mig är en känsla, eller att spela med en känsla. Och det kan man göra i alla genrer. Jazz också.
Men jag kan förstå hur du tänker, begreppet jazz för dig betyder samma sak som musik gör för mig. Det handlar om hur man själv ser på ordet. Om någon säger sol så tänker du på någonting annat än jag gör och det är det som är det roliga med varje individ.
Men om din jazz är samma sak som min musik, vad betyder musik för dig då?
Petter: ”En jazz version [sic] av en poplåt låter fortfarande pop.” Nej, det kan jag inte hålla med om. Ta exempelvis Brad Mehldaus Radiohead-covers, de låter verkligen inte som något annat än jazz.
Lena: Det var precis det jag försökte säga med min första kommentar.
Frijazz, bebop, swing etcetera (no need for name-dropin’) är saker som jag inte tycker det är speciellt fel att använda ”jazz” som samlingsnamn för. Jazzmusik är ju faktiskt inte den enda musik som är mångsidig. Lena har redan nämnt klassisk musik, som är mycket mångsidig, och jag som gillar att tjata om rock vill påpeka att rock antagligen är ett av de allra bredaste och omfattande begrepp som världen någonsin skådat. Nästan alla populärmusikstilar (både jazz och rock inkluderade) är förutom en genrebenämning också ett förhållningssätt.
Att jazz inte har några regler, är det en regel? Att plocka fram sin Real Book och spela ”Have You Met Miss Jones” som den oftast spelas (exempelvis tema-solo-tema), skulle det då inte vara jazz, just för att man följer vissa regler? Alla skalor och alla ackord man fått lära sig skulle jag vilja kalla just för regler. Även om man medvetet väljer att inte använda dem, finns de ju alltid kvar i ens undermedvetna, och varje gång man väljer att använda dem, upphör musiken man spelar att vara jazz då?
Jag tror på Markus Tikkanens linje, som han presenterade när ett band vid namn Extazz bjöd på frijazz i 305 en muko för länge sedan. Han menade att ljuden som skapades inte kunde kallas för fullständig och förutsättningslös improvisation, just för att musikanterna i fråga hade övat timmar och åter timmar på sina instrument.
För att kunna spela helt utan att påverkas av några regler måste man ju i princip vara ett embryo, eller åtminstone inte ha tagit några lektioner för att lära sig sitt instrument. Anledningen till att man fått lära sig massa olika saker på sitt instrument är kanske för att man ska ha vissa knep att ta till i sin improvisation, och det är absolut inget fel med det, utan tvärtom oftast höjer kvalitén på resultatet, men att kalla det för musik helt fri från regler som byggs från ingenting tycker jag är fel.
Att börja från noll, helt utan regler och bygga därifrån är inte en definition av jazz för mig, utan snarare då en definition av musik. Bara för att man är (nästan) fri från regler betyder det inte att man spelar jazz. Jag anser mig själv sitta på ett levande bevis för det.
Jag tror att konceptband är lika vanliga/ovanliga inom jazz som inom andra musikstilar (ja, jazz är inte mer än en av många musikstilar, lika unik och vulgär som andra). Om vi bortser från merkantila syften skapas nog den mesta musik utan några regler för hur den ska låta, och det ljud som kompositören känner förmedlar det hon eller han vill förmedla är det som skapas. Genrestämplar och dylikt kommer först i efterhand, och då oftast från någon som inte hade något med skapandeprocessen att göra.
Slutligen vill jag bara säga att jag inte kan hålla med om att jazz skulle vara den enda kommunikativa formen av musik (inte att den skulle vara den mest kommunikativa heller). All musik som skapas av minst 2 musiker är ett samspel dem emellan, och all musik som skapas med mer än en person inom hörhåll är också kommunikation för mig, precis som att även den som ensam spelar inför en publik kommunicerar. För kommunikationen med publiken är viktig, och jag tycker att frijazzmusiker och vissa jazzmusiker har en tendens att glömma bort det, vilket kanske är en av anledningarna till att jag inte går igång på det så mycket.
Blev det jättelångt nu? Känns som att det finns risk för det…
Håller helt och hållet med det Kalle säger.
Och det blev lite långt, jag trodde det var Petters inlägg först när jag såg det, men det var intressant :)
Jag satt igår och funderade på ett svar då jag inte kunde säga vad jag menade. Jag tycker att Kalle har sagt ypperligt bra saker, och jag håller jättemed.
Jag tycker att du Petter ger en väldigt inskränkt och subjektiv bild av all annan musik än jazz. Du gör jazzen till ett samtal, och klassisk musik till teater och påstår att samtalet kräver mer kommunikation än teater. Gör den det?
Intressanta poänger! Jag kommer framföra mitt svar i form av ett nytt inlägg snart. Det blir bäst så.
Haha, gött, det ser vi fram emot!
En del saker går faktiskt att diskutera hur länge som helst.