Nostalgi

Idag, när jag rensade kvitton ur mitt plånbok (ett underskattat nöje, särskilt när de flesta kvittona är bevis på vad ens föräldrar är skyldiga en) hittade jag en biljett. Och inte vilken biljett som helst, utan biljetten för ascension de la Tour Eiffel. Plötsligt kom minnena tillbaka, som om Petter hade släppt dem från toppen av Eiffeltornet, rakt ner i huvudet på mig.

Det var sista dagen på en veckas lång vistelse i Frankrike, våren ‘07. Vi hade fyra timmars fritid i Paris innan flygbussen gick. Att hinna uppleva Paris på fyra timmar var ingenting någon hade räknat med, så lärarna hade inte planerat någonting. Vi fick göra precis vad vi ville, bara vi var tillbaka halv fyra.

Det här var en tid då Petter och jag just lärt oss vad det innebar att shoppa och bestämt oss för att det inte var någonting för oss. Så medan de andra besökte H&M och andra boutiques unika för Paris bestämde vi oss för att göra det omöjliga. Vi skulle se Paris. Uppleva henne.

Vi började med att navigera oss till närmaste mètro. Jag räknade ut den snabbaste färdvägen medan Petter höll utkik efter ficktjuvar. Vi gick upp vid Île de la Cité, där Notre Dame ligger. Fin kyrka, men alldeles för mycket folk. Vi nöjde oss med utsidan och satte av mot nästa mål.

Det var Louvren och, you guessed it, Mona Lisa. Efter att ha gått ner genom den stora glaspyramiden som är muséets entré (och som inte har 666 glasrutor, utan 673, fy Dan Brown!) gick vi vilse direkt. Men efter månget irrande hittade vi till slut skyltar som visade oss mot La Joconde. Sen såg vi målningen. Vilket alltid är lite antiklimax, men det hade vi inte tid att tänka på, vi var redan på väg iväg.

Nästa stopp var nämligen inte mindre än Eiffeltornet! Det var första gången för Petter och för honom en särskild prestation, då han lider av höjdskräck och Eiffeltornet inte gör det. Om ni undrar varför jag inte har några bilder därifrån så är det för att när jag skulle ta ett riktigt turistigt kort på Petter framför tornet såg jag att kamerans skärm inte var så glad. Det var inte min pappa, som jag lånat kameran av, heller. Hur som helst, vi överkom alla våra rädslor och hann njuta av utsikten i ungefär en kvart innan vi insåg att klockan var skrämmande nära halv fyra.

Snabbt som … tunnelbanan åkte vi tillbaka till mötesplatsen och var där bara tjugo minuter för sent. Under den tiden hade våra ganska neurotiska fransklärare hunnit gå igenom alla stadierna av chock och satt och räknade antalet stenplattor som inte blivit förorenade av duvskit. Nästan. Lärarna hade redan tagit ut chocken i förväg och valt en tidpunkt ungefär en timme innan vi egentligen hade behövt åka, så vi hann lagom.

Vi avslutar med ett lite bilder på Petter. (Så att ingen kan anklaga den här bloggen för att vara narcissistisk och egocentrisk.)

Snipp, snapp, snut, så tog nostalgin slut.

Pontus

~ av Pontus den 10 oktober 2008.