End of an Era
Idag sa Kalle och jag fysiskt hejdå till Petter för en ganska lång, lång tid.
Vi kramades som mer än män. Vi kramades som vänner. För vi är mycket mer vänner än män.
Adjö är för mig ett töcken. Själva händelsen försvinner ur minnet på precis det sätt personen man säger adjö till inte försvinner ur minnet.
Nästa vecka blir det à dieu för mig och Kalle. Men jag ser inte så långt in i dimman än.
Må bloggen vara vårt klister, även om det krävs mer för att klistra rinnande sand.
Pontus
Pontus
Petter
Om man använder klister kan man göra ett jättestort sandslott.
Liffon: Man får nog lov att använda jättemycket klister. Och det tror jag inte den här bloggen räcker som. Men vi är nöjda så länge sanden inte rinner iväg.
Pontus: Det bästa vore ju om bloggen fungerade som en hink, så att ingen sand alls rann iväg.
Men, ni har ju inte bara bloggen. Det är ju inte så att ni aldrig träffats och aldrig skapat några minnen. Ni har ju telefon, och så kommer han ju hem till sommaren. Man väljer om man lägger sanden i en hink eller häller ut den i havet igen…
Lena: Jag tror jag menade att bloggen var klister, som inte är så användbart. Det mer som krävs har vi också, fast det behöver jag inte nämna här.
Nu gjorde jag det. Hmm….