Ett alldeles särkilt tack

En mycket lycklig men något sargad mig efter fritagningen

Nu sitter jag här igen. Framför datan. Äntligen får jag känna dom klibbiga tangenterna under fingrarna igen! Äntligen är jag tillbaks för att hjälpa Pontus att utnyttja vår fantastiska tryckfrihet och skriva provocerande saker här på bloggen!

Som ni kanske har märkt har jag varit borta. Försvunnen. Jag blev berövad min frihet. Jag blev kidnappad. Egentligen var jag i allra högsta fart på väg mot en underbar paddlingssemestervecka på värmlands vackra älvar, men när jag skulle gå ut ur bilen för att kissa ramlade jag ner i ett djupt hål. Sen blev allt svart.

Så här i efterhand minns jag att jag kände igen ett ansikte. Jag vet inte varifrån men det var på något sätt bekant. I fallet måste jag ha slagit i huvudet för jag kunde inte tänka klart. Allt snurrade, jag såg dubbelt och det kändes som jag åkte båt en mycket blåsig dag. Jag mådde illa och var sömnig. Allt var hemskt. Ni kanske känner igen känslan? Ett tag trodde jag nästan att jag var, fast det är ju inte möjligt, men att jag kanske var, ni vet, USCH NEJ JAG VILL INTE ENS TÄNKA TANKEN!!! Överhuvudtaget kommer jag inte ihåg mycket alls från denna fasansfulla vecka.

Det jag minns tydligast var den stora lyckan. Den stora lyckan när jag såg Pontus ansikte. Han hade hittat mig! Jag var räddad! Jag hade överlevt! När jag sedan kom hem kunde jag även till min glädje se hur alla ni trogna läsare hade följt med i jakten och hjälpt till att hitta mig!

Jag skulle vilja kunna sätta ord på de tacksamhetskänslor jag har. Men det går inte ens lite lite. Ni är för underbara. Jag står i evig skuld till er. Mina vänner, jag älskar er!

Jag hoppas vi allihop kan komma över denna tragedi och kanske till och med utnyttja den till att bli lite starkare och ännu lite bättre människor. För vibör inte låta någonting hindra oss från att utvecklas och stärka vår personlighet. Vi bestämmer ensamma över våra liv (möjligtvis med det undantaget att jag och Pontus även bestämmer lite). Låt oss alla tro på oss själva och att vi kan göra precis allt vad vi bestämmer oss för att vi kan!

Vad gäller bloggen så behöver ni inte oroa er det minsta. Den kommer fortsätta igen som vanligt, med det lilla undantaget att den är ännu lite bättre. Vi kommer aldrig glömma vad som hände.

Tack!

Alltings Härskare Petter

~ av Petter den 28 juli 2008.