Sommarlov i dalarna(!)

Solen gassar.

Jag sitter just nu på en liten höjd i den djupa skogen i Dalarna. Det är inte för att utsikten är så mycket att ha, jag ser mest skog. Nej, det är för att det var det enda stället jag kunde få en svag signal på mitt 3G-modem.

Varför jag är här? Oj, jag glömde! Efter lite lirkande med Petters familj fick jag ur dem att det nog är där han befinner sig. Petters pappa, Anders, var vänlig och skjutsade upp mig (mycket vänlig, det tar fem timmar!) Han verkade inte särskilt orolig för sin son, men stödde helhjärtat mitt sökande. Jag frågade Anders om han hade den minsta aning om var hans son kunde befinna sig, men hans enda tips var det här området i dalarna. Deras familj hade varit ute och äventyrat här när Petter var fem-sex år.

Vi kom fram för två timmar sen och sen dess har jag vandrat mot en betydligt större höjd än den här där jag hoppas kunna få en bättre överblick över området. Jag har en GPS, men kartorna är väldigt dåliga så här långt från civilisationen, och även om de var bra skulle det ju inte direkt finnas en liten pil: ”Här är Petter!”.

Nu sitter jag här i det sköna dalska landskapet och funderar. Solen är på väg ner bland trädtopparna och för mina tankar på något mystiskt vis in på sommarlov.

Inte mycket mygg, men myror...

Sommarlov. Alla har vi någon gång haft sommarlov. Petter har haft sommarlov, jag har haft sommarlov. Tio stycken har det blivit för min del, elva med det här (om det ens räknas). Nu när jag tänker på det inser jag att det här faktiskt kan vara mitt sista sommarlov.

Oj.

Nu ska jag inte göra som jag brukar och tänka på något annat. Jag ska inte börja tänka svåra tankar om framtiden heller, utan jag tänkte tänka vidare på just sommarlov. Sommarlovet har, åtminstone för mig, blivit en symbol. Eller det kanske är fel ord? Jag försöker i alla fall.

Först är det en symbol för frihet, ljuset i slutet av skolans långa tunnel som man börjar skymta runt påsk. Tiden då man slipper tider att passa, slipper ansvar och kan göra vad man vill med sin tid. Och oj, vad mycket man ska göra! Man ska läsa alla böcker man inte hinner till vardags, ta vara på värmen och sola och bada, träffa alla man känner, tågluffa i Europa (är det bara jag eller känns det som att väldigt många gör just det?), jobba för att tjäna lite pengar och bara ta det lugnt. På tio veckor. Självklart lyckas man inte, vilket vi alla självklart insett för länge sedan.

Men ändå…

Visst finns den känslan? För mig har den funnits så länge jag kan komma ihåg. Sommarlovet har blivit något heligt, det känns som mer än vad det är. Skulle man sätta ett ord på den känslan skulle man komma åt det andra som sommarlovet symboliserar för mig: 

Vackert landskap här.

Nostalgi. För även om jag kan vara nostalgisk över saker som har hänt när jag gått i skolan så är den starkaste nostalgin för mig för alltid kopplad till sommarlov. Bad, sol, träffa släkten, segling, utflykter, sommarställe, glass, utlandsresor, barndomsvänner. Allt hör ihop med sommaren och gör den på något sätt magisk. Den enda händelse på året som kan konkurrera med sommaren vad gäller nostalgiskt värde är julen. Men julen varar bara en vecka ungefär och den är inte lika livlig och äventyrlig.

Både sommar och jul är saker som man minns som fina, mysiga och roliga: essensen av nostalgi. Och varje år blir man lika besviken, för det blev inte riktigt så bra som man minns att det varit tidigare år.

Men jag har lite svårt att tro att det alltid var bättre förr, både för att jag är tråkigt cynisk och för att jag inte är det. Jag tror att anledningen till att somrarna verkar bli sämre och sämre mest har att göra med att vi växer upp och inte längre är lika lättroade. Dessutom pratar vi alltid om minnena med sådan värme att de kryddas på och blir ännu finare.

Svårt att ta kort på sig själv...

Att jag tänker så här om mina minnen är inte bara för att jag är tråkig, utan också för att jag inte vill leva i det förflutna. Istället för att drömma mig tillbaka till somrar som flytt tänker jag se till att göra de somrar jag har framför mig så bra jag bara kan. Så att inte de också flyr sin kos.

I år har jag i alla fall välsignats med ett sommarlov som känns som bäst hittills av de jag verkligen kommer ihåg. (Och med tanke på händelseutvecklingen de senaste dagarna lär jag inte glömma bort den i första taget!) Det är jag tacksam för.

Här är en låt som jag skulle vilja utnämna till sommarlovets inofficiella hymn (nationalsång tänkte jag skriva, men det blir liksom … fel). Lyss till denna ljuvliga musik!

Vad jag sitter här och drömmer mig bort! Det börjar redan bli mörkt. Jag måste börja slå upp mitt tält (som jag fick låna av familjen Rylén, tack så mycket!) så fort jag har skrivit klart det här inlägget. Jag kommer fortsätta min vandring imorgon och förhoppningsvis ge er en uppdatering framåt kvällen.

Tills dess: Ha en fantastisk bra kväll! Hoppas att ni har lika fint väder som jag.

Pontus

PS. Tycker ni att det här inlägget var i längsta laget? Säg till, så ska jag försöka hålla dem kortare. :-) DS.

~ av Pontus den 23 juli 2008.