Sluta inkräkta på varandras privatliv!
... det är frågan.
Jo, jag funderade lite på det här med frågor. Vissa frågor är vanligare än andra. En fråga som i och för sig kan låta på en del olika sätt är väldigt vanlig. Frågan är om den till och med inte är den vanligaste frågan i hela världen. Spännande! Kolla in det här till exempel:
Pontus - Hej Petter!
Petter - Pontus! Hej!
(Och nu kommer Frågan!)
Pontus - Hur mår du?
Effekten är dräpande. Samtalet är nu startat. Med en till synes så oskyldig och enkel liten fråga. “Hur mår du?”, “Hur är läget?”, “Hur är det?” eller kanske bara “Läget?” är en liten andel av alla hundratals variationer.
Men som sagt har jag funderat lite på den här frågan. Vad betyder den egentligen? Efter en stunds lättare analyserande har jag kommit fram till att frågan är ett slags uttryck för att vilja veta hur en annan människa mår. Jag blev faktiskt en aning förvånad över min slutsats. Detta är ju defenitivt någonting väldigt privat. Inte direkt någonting som borde ge upphov till en så vanlig fråga. Vi går alltså omkring och frågar var och varannan människa vi stöter på (ibland till och med sådana vi knappt känner) hur de mår! Tänk om jag varje gång någon frågade skulle svara “Det har inte du med att göra!” Om man ska vara realistisk så borde det i de flesta fall vara berättigat. Dock har i alla fall jag aldrig fått det svaret.
Faktum är att jag tror att i 99% av fallen som vi frågar frågan så förväntar vi inget annat svar än “Jo, tackar som frågar, det är bara bra”, eller liknande. Det är fascinerande i hur stor utsträckning vi låter så uppenbara lögner passera obemärkta genom våra konversationer.
Vi har tillsammans under många år av felaktigt användande nu lyckats förstöra denna så otroligt viktiga fråga helt och hållet. Vad ska vi nu fråga om vi någon gång faktiskt skulle vilja veta svaret? “Hur mår du, på riktigt?” Det är absurt.
Nej mina vänner låt oss nu ta förnuftet till fånga och sluta upp dessa dumheter. “Hur mår du?” ska inte vara en hälsningsfras! Den riktiga betydelsen är alltför viktig för att försummas i dagens tuffa samhälle. “Vad gör du?” eller liknande är mycket intressantare och samtidigt inte heller för privat för att använda i våra vardagskonversationer. Eller vad tycks?
Tack för uppmärksamheten!
Petter den Store
Pontus
Petter
Jag tycker detta är en MYCKET bra iakttagelse och jag hoppas detta kommer diskuteras vida runt i världen!
Annapanna
ja mycket intressant. & jag håller delvis med.. men ändå, man vill ju veta, kolla läget. vill personen i fråga inte svara på hur den mår så kan man ju säga det, eller säga “bra” eller något. men jag känner iallafall att det är artigt att fråga för man kanske har någor på hjärtat som man vill dela med sig av? :)
ellispellis.
Dessutom, om något frågar hur du mår och du inte frågar tillbaka så blir den nyfikna personen ledsen för att du inte bryr dig, när de i själva verket ändå bara tänkt att svara “bra”. Det är egentligen en oskriven regel att om någon är intressarad av hur du mår måste du vara intresserad tillbaka. Ska det vara så? Är artighet överskattat?
Det krävs inte mycket för att vara artig, men om vi är artiga när vi inte vill, ljuger vi inte då för oss själva och visar upp en fasad av artighet som avviker från våra egentliga intentioner? Ska man ljuga och vara artig, eller tala sanning och vara.. ärlig? Är ärlighet underskattat?
Älgnoår!:
Jag brukar fråga om personen har något kul att berätta, om den har gjort nåt kul eller vad som händer i personens liv just nu. “Hur mår du?” brukar jag spara till när jag verkligen undrar. Sen får den jag frågar svara hur mycket eller lite hon/han vill. Men får jag bara ett “bra” så brukar jag be honom/henne att vara lite mer specifik.
Jonathan:
Jag har alltid haft lite svårt för artighet, det gör de flesta situationer mer spända. Ibland när man ska vara officiell kan jag tycka det är okej, men när det handlar om att umgås för nöjes skull känns det alltid lite konstigt.
Det leder till att jag själv ibland glömmer fråga tillbaka, vilket gör att jag kan tänka mig att jag uppfattas som kort eller otrevlig. Men det som oftast händer är att jag glömmer att man inte ska svara mer än “bra” och svarar mer utförligt hur jag mår. Då kan jag också uppfattas som konstig. Tänk vad rätt folk kan ha. :-)
Om man mår dåligt och någon frågar hur man mår brukar man oftast svara ungefär: Jo, jag mår bra. Jag är lite trött bara.
För man vet att personen som fråga faktiskt inte vill höra någon snyfthistoria. Den vill bara vara vänlig.
Jag har varit med om folk som hälsar i all hast och frågar hur man mår. Personen lyssnar inte ens längre när man ska svara. Frågan “hur mår du” har blivit en hälsningsfras.
Precis som meningen orden “jag älskar dig” har blivit försvagade. Men så är det med ord om man säger dem ofta. “Hej” betyder mer för en som är mobbad, som inte hör orden så ofta, än för någon som har många vänner.
Om man börjar svära så kan det ta emot i början, men tillslut blir det en vana. Alla ord kan bli mindre betydelsefulla eller förlora sin kraft om man säger de ofta.
It’s the way it is.
Lena: Det du säger stämmer väl. Därför försöker sådana som jag (och Petter) att använda andra fraser och låta de uttrycken återfå sin rätta betydelse. Även om jag förstår (men inte alltid) att andra använder det som en förlängning av “Hej!” så försöker jag att bara använda det när jag faktiskt menar det.
Men om alla skulle börja använda någon annan fras istället skulle det bli en förlängning av hej.
Som vad gör du till exempel. Till slut kommer folk börja svara ingenting du då?
Hur vi än gör kommer ord vi missbrukar förlora sin mening.
Lena: Det är sant. Men vad sägs om att vi slutar missbruka ord? Vill vi egentligen inte säga mer än “Hej!” så gör vi inte det.
Jag säger inte att vi ska sluta med småprat, men ska man småprata kan man åtminstone fråga saker man inte behöver ljuga för att svara på.
“Annars då??”
Det är väl så med nästan allt, att ju mer man får någonting desto mindre behöver man det? <- Oromantisk mening :)
Det är därför vi har kontraster. Kontraster definierar humorn, och ger intresse åt musiken. Vi behöver kontraster för att jämföra, för utan jämförelse vet vi inte vilka vi är i förhållande till andra människor. Då kommer frågan. Behöver vi hur vi är i förhållande till andra? Det kanske är det som gör oss så svenska. Vi jämför oss med varandra, och närmar oss därför varandras sätt mer och mer. Det naturliga fösvinner och till slut återstår bara genomsnittssvensken i miljoner.
Jag tror i alla fall att kontraster är viktigt, och att mina tankar om jämförelse är felaktiga. Fine